När jag skulle berätta för mamma så ville jag bara dö. Kommer ihåg hela den dagen så väl. Jag var med på min brors hockey match i Täby. Pappa stod i båset och jag och mamma satt på läktaren. Jag tänkte berätta för henne då, men hennes kompis kom och dom pratade hela matchen så jag fick ingen chans att berätta. Jag gick ifrån till toan och grät flera gånger. Efter matchen så stannade vi och åt på donken. Innan vi gick in blev jag och mamma ensamma, så då sa jag till henne att jag behövde prata med henne, och att det är viktigt. Så när vi kom hem gick vi in på mitt rum. Jag började gråta, trodde att jag aldrig skulle kunna få ut orden. Men det fick jag. Jag sa "mamma, jag vill ha hjälp" och berättade allt. Hon bad mig att skriva ner allt jag åt närmaste veckan, och sa att vi skulle hitta den bästa hjälpen. Redan dagen efter började vi söka på internet. Men det tog ungefär en vecka innan jag hittade något som lät bra. Akademsika sjukhuset i Uppsala, ätstörningsenheten. Min kompis hade tidigare varit där och tyckte att det var jätte bra. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått/får från min behandlare, min gamla behandlare, mina läkare, min familj och släkt, mina vänner alla som hjälpt mig. TACK ♥