När jag skulle berätta för mamma så ville jag bara dö. Kommer ihåg hela den dagen så väl. Jag var med på min brors hockey match i Täby. Pappa stod i båset och jag och mamma satt på läktaren. Jag tänkte berätta för henne då, men hennes kompis kom och dom pratade hela matchen så jag fick ingen chans att berätta. Jag gick ifrån till toan och grät flera gånger. Efter matchen så stannade vi och åt på donken. Innan vi gick in blev jag och mamma ensamma, så då sa jag till henne att jag behövde prata med henne, och att det är viktigt. Så när vi kom hem gick vi in på mitt rum. Jag började gråta, trodde att jag aldrig skulle kunna få ut orden. Men det fick jag. Jag sa "mamma, jag vill ha hjälp" och berättade allt. Hon bad mig att skriva ner allt jag åt närmaste veckan, och sa att vi skulle hitta den bästa hjälpen. Redan dagen efter började vi söka på internet. Men det tog ungefär en vecka innan jag hittade något som lät bra. Akademsika sjukhuset i Uppsala, ätstörningsenheten. Min kompis hade tidigare varit där och tyckte att det var jätte bra. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått/får från min behandlare, min gamla behandlare, mina läkare, min familj och släkt, mina vänner alla som hjälpt mig. TACK ♥

När jag hade satt fingrarna i halsen ett tag så började jag vänja mig. Det tog kankse 10 minuter efter jag ätit innan det kom upp utan att jag gjorde något med flit. Medan jag spydde satte jag på musik på mobilen, efter borstade jag tänderna noga, sköljde munnen med SB12 (vilket är jätte farligt för tänderna har jag fått veta i efterhand). Efter det gick jag till skolan samtidigt som jag tänkte att jag aldrig mer skulle göra det. För det var/är så dumt. Men det började jag inse när det var försent. När jag redan hade blivit "beroende" och spydde konstant. Jag höll det inte hemligt för alla mina vänner, utan några ville veta när jag hade gjort det, så jag berätta. Och varje gång svarade dom "men Emma..." eller "du är inte frisk, sök hjälp". Men jag förstod inte vad dom menade, jag mådde ju bra, och jag var normal. Det fortsatte såhär tills början av januari i år. Jag har alltid ett nyårslöfte, och mitt löfte för i år var att söka hjälp. Jag funderade en massa på det, och till slut bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag hade ätstörningar, och för att jag ville ha hjälp. Och det kära vänner, det är det viktigaste och största steget man som ätsörd kan ta.

Hejsan svejsan. Jag är i Småland, därför är uppdateringen inte den bästa. Men är inne ibland och kommer hem på fredag. Men tillbaka till inlägget!

Schemana fortsatte ett tag. Men till slut fick jag gå hem från skolan hela tiden för jag var helt svimfärdig. Så jag förstod att jag inte kunde fortsätta med dom. Jag började äta rätt bra, men fortsatte träna. Typ som ortorexi, men inte riktigt. I alla fall så fortsatte jag så ett bra tag. Men på vintern så började allt om. Fast jag började sätta fingrarna i halsen, och spydde. Jag spydde upp frukosten, ibland lunchen men aldrig middagen, och så tränade jag. Jag sov 11 timmar varje natt, och 2 timmar på dagen, ungefär. När jag var vaken hade jag oftast huvudvärk, var trött, kunde inte koncentrera mig, hade kalla fingrar och tår, och frös. Glömde bort saker. Kompisar sa till mig att jag inte såg frisk ut. Jag mådde skit rent ut sagt. Men på insidan mådde jag bra. Jag nådde min målvikt, satte upp nya, jag var på väg att bli smal!

Fortsättningen kommer snart

Allt började i 4an. Jag slutade med att äta frukost på helgerna, varför vet jag inte. Har aldrig varit så förtjust i frukost, och sov länge på morgonen då, så jag tänkte att jag lika gärna kunde skita i frukosten. Kort därefter fick jag enorma komplex för mina lår. Tyckte dom var alldels för stora och försökte träna bort dom. Men eftersom jag var så liten och inte visste något om träning o.s.v så byggde jag bara muskler och dom blev större. När jag va 12 så mådde jag dåligt för olika anledningar och tog ut det på maten. Då gick jag ner i vikt till och från och våren när jag fyllde 13 (2009) orkade jag inte längre bry mig om maten. Jag ville bli smalare, jag ville bli perfekt. Så jag började sätta upp scheman på söndagarna hur jag skulle träna och äta. En vanlig dag kunde se ut såhär: