När jag hade satt fingrarna i halsen ett tag så började jag vänja mig. Det tog kankse 10 minuter efter jag ätit innan det kom upp utan att jag gjorde något med flit. Medan jag spydde satte jag på musik på mobilen, efter borstade jag tänderna noga, sköljde munnen med SB12 (vilket är jätte farligt för tänderna har jag fått veta i efterhand). Efter det gick jag till skolan samtidigt som jag tänkte att jag aldrig mer skulle göra det. För det var/är så dumt. Men det började jag inse när det var försent. När jag redan hade blivit "beroende" och spydde konstant. Jag höll det inte hemligt för alla mina vänner, utan några ville veta när jag hade gjort det, så jag berätta. Och varje gång svarade dom "men Emma..." eller "du är inte frisk, sök hjälp". Men jag förstod inte vad dom menade, jag mådde ju bra, och jag var normal. Det fortsatte såhär tills början av januari i år. Jag har alltid ett nyårslöfte, och mitt löfte för i år var att söka hjälp. Jag funderade en massa på det, och till slut bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag hade ätstörningar, och för att jag ville ha hjälp. Och det kära vänner, det är det viktigaste och största steget man som ätsörd kan ta.