Nu tänker jag skriva av mig. Jag har fått en till diagnos efter ätstörningen. En sjukdom som gör att man tappar kontrollen. Som gör att man känner sig dålig på allt och det ända man vill är att försvinna. Sjukdomen heter deperission. Jag är helt säker på att alla vet vad det är, och att några nog tyvärr har det eller känner någon som har det. Jag har haft den sen i april. På min födelsedag den 3 maj låg jag i min säng och grät hela dagen. I hela maj var som att gå igenom en stor eld. Eller som att kämpa sig upp från ett 3000 meter långt hav. Jag gick aldrig till skolan, pratade med eller träffade inte någon. Jag bara grät. Bad om att få dö. I början av juni fick jag medicin. Mamma och pappa eller mina läkare kunde inte se mig månså mer. Det tog 2 veckor för medicinen att hjälpa. Och då log jag. Jag skrattade, jag träffade folk, jag var glad. Första gången jag träffade min läkare då var hon tvungen att fråga "ler du verkligen på riktigt?". Och det var en svår fråga. För jag log ju, men det var tack vare medicinen, inte av mig själv. Så jag log men jag log inte på riktigt. Allt det här drömmer jag om på nätterna nu. Och idag har det bara blivit för mycket så jag kunde inte hålla mig längre. Med medicinen i kroppen skrek jag av gråt, ville försvinna. Just nu när jag skriver detta är jag liv rädd för hur det kommer vara imorgon, i över morgon och i över över morgon. Mina läkare är på semester. På kliniken finns bara vikarier. Vad ska jag göra? Fan också. Och innan folk kommenterar elakt, tänk på att jag inte valt det här. Jag vill inte det här, och det skulle inte ni heller om ni var i samma situation.